Stridsvagn Churchill Mk III*.

Vagnen kommer från England. När 2. världskriget bröt ut trodde man allmänt i England att det skulle bli en upprepning av 1. världskriget med skyttegravsstrider och sönderskjuten terräng. Därför byggdes denna vagn med extremt god terrängframkomlighet. Hastigheten var inte så viktig utan man accepterade låg fart. Lägg märke till att stödrullar saknas och bandets översida glider fram mot stålet, så friktionsförlusterna måste vara stora.

Vagnen är nylevererad till Tygverkstaden på P 4, numera Markverkstad Götaland. Stänkskärmar finns kvar, de togs bort eller försvann rätt tidigt. Till höger står Stug III D.

 

Efter varit bärgningsobjekt på P 2 Hässleholm överfördes vagnen till museet. Skydden över luftintagen var så sönderrostade så de skrotades när vagnen renoverades. Bilden tagen i Axvall.

Denna Churchill Mk III* kom till Sverige 1947 tillsammans med ytterligare ett antal vagnar av andra modeller. Den hade då mer än 1000 mil på mätaren och var mycket sliten. Den har framför allt använts vid framkomlighetsförsök. Trots sina 40 ton kom den fram bättre än de svenska 10-tonsvagnarna beroende på breda band och många små hjul som fördelar vikten bra.
Kontakter med England uppger att detta är en Mk III*, tilläggspansar på chassisidor, tornsidor och d:o front. Ändringen har skett under 1944. Pjäsen till vagnen är en uppborrad 6 pdr (57 mm) till 7,5 cm. Den kunde då skjuta amerikansk ammunition med pansarprojektil och spränggranat, till 6 pdr fanns endast fullkalibrig pansarprojektil. Vagnen levererades utan kanon.

Första insatsen i strid var vid Dieppe i Frankrike 1942. Det blev ganska misslyckat för man hade inte klart för sig svårigheter vi anfall mot befäst kust från havet. Det gjorde att tyskarna kom över oskadda exemplar tidigt i utvecklingen och kunde prova dessa. Vagnen användes på flera fronter, dock bara några få vid El Alamein men dessa fotograferades på många ställen för att ge intryck att de var många och målades om, försågs med nya förbandstecken osv. Stora insatsen kom att bli i Nordafrika, Italien och västfronten. I Ardennerslaget med mycket snö och halka var det stora problem att överhuvud taget kunna flytta förbanden, de halkade och gled omkring.
Vagnen exporterades till Ryssland. Även de hade problem med halkan vintertid och svetsade på skrot för att "vässa" banden.
Utöver detta utförande som fanns på museet och varit försedd med 7,5 cm kanon, har det funnits vagnar med 57 mm kanon, en typ med 29 cm granatkastare som skickade en 25 kg sprängladdning ca 100 m mot tyska bunkers och sprängde sönder dessa, flera med minröjningsutrustning av varierande sort, transport av fordonsmattor mm. En annan version, Crocodile, hade en släpkärra med ca 2 m³ napalm, chassikulsprutan var utbytt mot en eldspruta, och var mycket effektiv vid bunkerförstöring.

Utöver denna Churchill har i Sverige också använts en bärgningsvagn för våra först levererade strv 81 Centurion, ett kort tag innan Centurionbärgaren var konstruerad. De vanliga bärgningsbilarna och de två strvbärgare för 22-tonsvagnar som fanns dög inte.

För att inte skilja sig åt för mycket från stridsvagnen är bärgningsvagnen försedd med en attrappkanon.