Infanterikanonvagn 102-103
Pansarvärnsrobotvagn 551
Luftvärnsrobotvagn 701

Museets Ikv 102
I slutet av 40-talet framkom att infanteriet behövde ett kraftigare direktunderstöd till sina brigader, som kunde följa dem i all slags terräng.
Den tidigare använda pjäsen infanterikanon m/45, 10,5 cm kanon med bakblås var inte särskilt effektiv varken i skottvidd eller framkomlighet. Bakblåset var dessutom betydligt kraftigare än med granatgevär så den var lätt att upptäcka och pjäsen försvann snart ur organisationen. Huvuddelen av dessa pjäser såldes till Dominikanska republiken med annan försvarsmateriel, flygplan, stridsvagnar och pansarbilar.
Pvkanonerna 37 och 57 mm hade för liten verkan av det enskilda skottet. Sav m/43 fanns bara 36 st av och det räckte inte långt.
Beslut togs att utveckla en bandgående pjäs på ett lätt chassi. Den skulle i stort sett endast skjuta spränggranater för bekämpning av mjuka mål.

Ikv 72
En första serie om 10 vagnar togs fram 1953 på Landsverk. Den var beväpnad med samma kanon som strv m/42 och kallades ikv 72. Senare togs ytterligare en serie om 26 fram på samma chassi men lite ändrad i styrväxeln, ikv 72B

För att att sig över vattendrag provades att ta fyra överskeppningsbåtar och surra fast vagnen vid. Antingen stakning eller utombordare, ingen egen motorkraft från vagnen användes
Efter några år byttes kanonen till 10,5 cm haubits för bättre vapenverkan och vagnarna bytte beteckning till ikv 102. I samband med det infördes pansartak för att ge skydd mot splitter från artilleri. Det gick inte att få helt tätt beroende av intag för luft till motorn, som drogs genom stridsrummet.

Ikv 102

Ikv 102, luftintaget för motorn i bakre delen av överbyggnaden.
Behov av ytterligare understödsvagnar fanns så 1956 beställdes ytterligare 81 vagnar. De ändrades beträffande motorn som blev en luftkyld boxermotor från SFA i Trollhättan, ikv 102 hade en vattenkyld V8 från Ford. Utseendet i övrigt ganska lika dock har vagnen sluppit luftintaget till stridsrummet och i stället fått "gälar" på sidan av motorrummet.

Ikv 103
"Fighting Face"
När ikv 91 tillförs beroende på att huvuduppgiften för vagnarna ändras till pansarbekämpning blir dessa ikv överflödiga och kan användas till annat.
Försök att bli bärare av lv och pvrobot i pansarbrigaderna sker.
Prototypen till lvrobotvagn fanns utställd, i förråd fanns en pvrbvagn. De har kvar originalmotor och i princip endast ändrats genom att kanonen tagits bort.
Chassiet skiljer sig något åt mellan ikv 102 och 103. Man väljer efter försök att bara bygga lvrbv 701 på fd ikv 103 chassiet men pvrbv 551 får blandat av båda sorter. Motorn och transmission byts till samma som på bv 206, Ford V6 med automatlåda. Vikten ökar med något ton, motorn har blivit 15 hk svagare så den är betydligt slöare än ikv när det gäller körning, framför allt i terräng.

Pvrbv 551

Lvrbv 701
Vagnarna skiljer sig med nedfällt vapen obetydligt åt exteriört, 3 antenner på lv i st f 2 på pvversionen, en "kakburk" längst bak till vänster på taket för navigeringsutrustningen.

Ett försök på ikv 72 chassi att bygga en 10,5 cm haubits till artilleriet.
En tidig version kallad tankett fm/49 hade 3 st ksp 39 strv, men den var bara 50% bättre verkan på än strv m/37 som varit omodern länge så den blev ombyggd till granatkastarförsök.

Den utrustades med två 12 cm granatkastare i ett upptill öppet utrymme. Det lades ner på grund av att chassit fjädrade för mycket vid skottlossning. När besättningen var på väg neråt så började chassit att fjädra uppåt. Krökta knän gällde.
Försök gjordes att sälja ikv 102-103 utomlands till några länder i Syd-Amerika och till Indien. En version för Indien var en breddad och förlängd pbv med plats för två skyttegrupper.
På museet fanns sparat en ikv 102 och en 103, prototyperna till både lv- och pvrbvagnar, likaså ett ex av vardera serievagnarna lv- och pvrb.