Pansarbil m/31 och m/31F.

Pansarbil m/31 nummer 807 byggd på Volvos chassi

 

Före pansarbil m/31 hade i Sverige funnits tre prototyper på Tidaholms chassi och pansarbil fm/29. Tidaholmarna var utslitna och fm/29 var alldeles för dyr för att ta fram i serie.

Pansarbil m/25 Nr 2, Tidaholm (alla tre bilarna skrotade)

Den billigaste lösningen blev att använda standard 1½ tons lastbilschassi till pansarbilar, och komplettera med skottsäkra ringar, vapen och pansarklädnad. Totalt 30 st togs fram, både på Volvo- och Chevroletchassi. Bilarna var av olika årsmodell från 1931 till 1940 så det var nästan inte två som var lika. Skillnaden mellan årsmodellerna var inte så värst stor, kunde vara hydrauliskt bromssystem i stället för wire, längden på lastflak kunde variera osv.
Det har förekommit att chassiet har bytts från en äldre bil som slitits ut till en nyare och i något fall att en tidigare Volvo blivit Chevrolet! Man tilldelade de olika förbanden så långt det var möjligt fordon av ena eller andra fabrikatet för att minska underhålls- och utbildningsproblemen.

pbil m/31, Volvo, chassi 1939 med 20mm akan

pbil m/31, Chevrolet

I början var bilarna tilldelade kavalleriets spaningsskvadroner med en pluton om tre bilar, två st med kulspruta på flaket och en bil med 37 mm marinkanon m/1898 på den tredje. Alla hade dessutom en kulspruta på passagerarplats för skjutning framåt. I början på 1942 ombeväpnades alla bilar till en 20 mm akan med parallell kulspruta på flaket.

Fr o m 1. okt 1943 har bilarna överförts till pansartrupperna utbildningsmässigt och var där tills de utgick 1958. De var placerade i var spaningsförband i pansarbrigad, motorbrigad och kavalleribrigad, ofta tillsammans med den betydligt modernare pansarbil m/39 eller m/40.

pbil m/31, Volvo, chassi 1936, tillhör pansartrupperna

Hastigheten var inte överdriven, 60 km/t, eftersom pansaret vägde en hel del och det medfördes stridsutrustning. Terrängframkomligheten är i stort sett obefintlig, endast på mycket fast och torr mark gick att färdas vid sidan av vägen. Även grusvägar i tjällossning var besvärligt, mycket smala däck och bilen driver bara på bakhjulen.
Från flaket kunde man skjuta med handvapen genom de fyra infanterisköldarna. Dessa hade tagits fram för skyttegravsstrider under VK 1 då man behövde ett frontalt skydd när man sköt över skyttegravskanten, men var nu överskott och kom till nytta på pansarbilen.
För körning bakåt användes en ratt på flaket som med wire var förbunden med en pil på förarplats. Genom att ledaren på flaket vred på sin ratt visade pilen hur föraren skulle vrida ratten för att styra vid bakåtkörning. Efter en del övning gick det att backa snabbt och långt.

Vid tyska ockupationen av Norge gick pansarbilsförband från K 3 från trakten av Skövde till norska gränsen. I färghandel utmed vägen inköptes färg och ett kamouflage påmålades. Bilarna var helgrå innan dess.

Det äldre beväpningsalternativet, främsta bilen med 37 mm kanon, övriga med kulsprutor på flaket. Byte till 20 mm akan på samtliga äger rum 1942.

 

Pbil m/31F

Ytterligare en typ använder årsbeteckning m/31. Det är tre st från Finland inköpta pansarbilar, ryska BA 10 som tagits som krigsbyte. De görs i ordning på Ford i Stockholm, de är i stort sett en kopierad Fordlastbil.  De levereras utan motorer, transmission och däck (gummi är bristvara) och förses med belysning och svenska vapen. Bl.a. finns monterat ett periskop av samma typ som användes på strv m/41.

Varför de får beteckning m/31F är inte helt klart, de tas i bruk 1943 och används som stridsledningsbil för armékårchef. Utgår omkring 1952, troligen är det brist på reservdelar och ingen finns sparad.

Pansarbil m/31 F. Beväpning avlägsnad.