Värntorn

Museets värntorn, har tillhört strv m/41 S I nr 257

När stridsvagnar av olika typer utgick ur tjänst för att de blev omoderna, sparades tornen för att ingå i befästningar. Tornen med 37 mm kanon sattes på våra krigsflygfält och vägbaser, 3-8 st på varje, beroende av utseende på terrängen och övriga behov. Man blandade inte torn av olika typer utan sammanhöll samma typ på fälten. De tyngre tornen med 7,5 cm kanoner från strv m/42 och ikv 73, senare också från strv 74 sattes framför allt ut vid kusten och hamnar för att skjuta på landstigande fartyg med sin både större verkan och skottvidd.

 

Torn typ m/41 S I på ett flygfält "någonstans i Sverige".

Under tornen byggdes ett skyddsrum med ammunitionskällare. Dessa innehöll ammunition året runt och kunde bemannas på bara några timmar av hemvärn. Dessa skulle avlösas efter något dygn av inryckande lokalförsvarsförband.

Torn typ m/41 S II på transportkärra.

Eftersom det oftast inte gick att i fredstid skjuta på de platser tornen stod, tillverkades speciella kärror som användes på skjutfälten vid utbildning av personalen. De torn som fanns utmed kusterna gick ofta att använda men även där drogs personalen samman till skjutfälten vid utbildning, inte särskilt praktisk att utbilda ett kompani med 3-5 km mellan tornen.

Torn från strv m/42

Därutöver byggdes värn för 7,5 cm kan m/02-33, 57 mm pvkan m/43, 7,5 cm lvkan m/37, samma pjäs som strv 74, och påbörjades med att installera pvkv m/43 kanoner i värn. Dessa värn var så konstruerade att det gick att skjuta längs stranden men inte rakt ut. Det betydde att de var skyddade från eld från fartyg mm, som kom mot stranden.
Samtliga torn och övriga värnpjäser skrotades från mitten av 90-talet och förbanden upplöstes i den nya inriktningen av försvaret som skedde.
Strv 101-102-104 blev aldrig aktuella att använda som värnpjäser eftersom de utgick sent 90-tal.