|
Sverige sände en inköpsdelegation till Frankrike under september - oktober 1946. Man var bl.a. mycket intresserade av inköp av vissa tyska stridsvagnar som skulle användas för försök av olika slag. Man hade ansökt i Washington och fått tillstånd för inköpen. De tyska stridsvagnar som man var intresserade av ägdes dock av franska staten. Man besökte en depå i Versailles och besiktade tre Pantherstridsvagnar och den 4/10 gjorde man en resa med franska officerare med bil till Normandie, där man i trakten av Vimontiere undersökte en Kungstigerstridsvagn. Då den var helt utbränd och i mycket dåligt skick, samt skulle användas till skjut- och minsprängningsförsök, så ansågs den inte vara av intresse för Sverige. Dagen därpå (5/10) hade man ett möte med sina franska värdar, som meddelade att man som gåva överlämnade den Pantherstridsvagn till Sverige som delegationen valde, samt att man skulle leta fram en ny Kungstigerstridsvagn, som kunde tillfredsställa de svenska kraven och som även den skulle ges som gåva till Sverige. Flera förfrågningar gjordes genom den svenska militärattachén i försök att påskynda ärendet under 1947. I slutet av augusti 1947 omtalar militärattachén i Paris, att fransmännen nu funnit en Kungstigerstridsvagn som ej var skadad av brand. Vagnen befann sig i Gien, söder om Paris. Skandinavisk Express fick uppdraget att snarast ombesörja transport till Kungliga Arméförvaltningens Tygavdelning (KAFT), Stockholm. Den 27 november lossas Kungstigerstridsvagnen i Stockholm och efter inspektion sändes stridsvagnen till Pansartruppskolan i Skövde, där den redovisas i december 1947 och där försök med den skulle påbörjas. Efter att den stått ute en längre tid, tas den in på verkstaden för översyn och då upptäcker man en tysk ägghandgranat mellan ventilkåporna ovanpå motorn. Man utrymmer verkstaden och kallar på löjtnant Korsh vid försöksavdelningen, som konstaterar att handgranaten klickat, transporterar bort den och spränger den i en bäckravin utanför verkstaden. Därefter iordningställs Kungstigerstridsvagnen och provkörs på fältet utanför verkstaden. Efter en kort tid efteråt svängde någon för kraftigt i lös sand på fältet och bl.a. drivhjulsaxeln skadades så att man inte längre hade styrförmåga på stridsvagnen, utan man kunde bara köra rakt fram med vagnen. Under tiden den 24 - 29 september 1948 skulle Kungstigerstridsvagnen ha flyttats från P4 till PcK i Karlsborg för skjutförsök, men p.g.a. det uppkomna missödet blev transporten uppskjuten tillsvidare. Den 11 november föreslogs att man skulle montera ur 8,8 cm kanonen, ifall man i framtiden skulle få köpa in ammunition och därmed kunna provskjuta med kanonen.
|
|
|
Transporten från P4 i Skövde till PCK i Karlsborg genomförs mellan den 10 – 15 november och ”Transporten torde få betraktas, som en av de svåraste landsvägstransporter som utförts inom landet och enbart kunnat genomföras tack vare noggrann planering och ett föredömligt handhavande av transportchefen, samt stort tillmötesgående av vägförvaltningen i Skaraborgs län”. Transportens totalvikt var ca 160 ton, total motoreffekt ca 1700 Hk, drivmedelsåtgång ca 6000 liter, transportens längd 60 km, tid för genomförande av landsvägstransporten – utom järnvägstransport – 5 dygn. För genomförandet behövdes som dragfordon, hjälpfordon och för trafikreglering : Shermanstridsvagn (”Flygaren”), Bärgningsbil M 26, Terrängdragbil m/ 48, Bärgningsbil 10 ton, Drivmedelsbil 5 ton, 2 personbilar och 4 motorcyklar. I mitten av april 1949 beslöts att verkansförsök skall göras mot Kungstiger och Shermanstridvagnen (nr III) med Rsv (riktad sprängverkan) och minor. Under november och december genomfördes skjutning med raketgevär och granatgevär samt skjutning med 7,5 cm kanon från Pvkv m/ 43. Kungstigerns torn sändes därefter till Kråk skjutfält och sköts sönder där, under olika utbildningar. ”Kungstigerns 88mm pjäs, såg jag i ett förråd sommaren 1950 i samband med vissa övningar vid Pck i Karlsborg, berättade Sten Korch, och Sven Berge frågade mig någon gång under 1970-talet, om jag visste vart denna pjäs tagit vägen. Ett rykte sade att Bofors hade tagit hand om den, men det var en osäker uppgift”. Artikelförfattaren tog kontakt med Bofors och frågade efter Kungstigerns pjäs i samband med sammanställning av dessa artiklar 1997 och fick då till svar: ”att man i samband med en ”städning” på skjutfälten och att det inte var en Boforspjäs som kunde passa på deras framtida museum, så hade man skurit upp den tillsammans med ett antal andra pjäser, endast två dagar tidigare”. |
|
|
I ett försök att finna identiteten på ”vår Kungstigerstridsvagn” brevväxlade undertecknad med Wolfgang Schneider, författaren till bl.a. Tiger in Combat I och II, som troligen har världens största samling av Tigerstridsvagnsfoton. Han höll med om att Kungstigerstridsvagnen antingen kom från 1:a kompaniet s Pz Abt 503, som stred söder om Caen eller från Pz Abt Fkl 316 som var underställda PanzerLehr Regimentet 190. Han hade försökt att identifiera stridsvagnen med hjälp av sina foton och kom fram till att det troligen var Pz Abt Flk 316 vagn nr 12. Men i ett senare brev, efter att artiklarna blivit publicerade i PANSAR (3/95, 4/96, 1/97 och 2/97) hade Wolfgang Schneider funnit nya foton på Kungstigerstridsvagnarna från Fkl 316 och kunde därför utesluta dem. Detta gör, att vi fortfarande INTE har kunnat säkerställa vilket vagnsnummer ”vår Kungstigerstridsvagn” hade, men den kommer med stor säkerhet från s Pz Abt 503s 1:a kompani. Vi arbetar på att försöka utesluta så många vagnar som möjligt, genom att studera alla foton som vi kan finna av Kungstigerstridsvagnar från s Pz Abt 503s 1:a kompani, för att försöka jämföra utrustningen på de utslagna Kungstigerstridsvagnarna och även de som man tror har sprängts av besättningen med ”vår Kungstiger”, då besättningen förmodligen TRODDE att de sprängt sin vagn med hjälp av ägghandgranaten.
Läs
mer om Kungstigern i PANSAR Christer Baadstöe
|
|
|
Källor :
A/ New Vanguard, Kingtiger. T. Jentz,
H.Doyle, P.Sarson 1993.
|
|
