Bärgning i Norge – Cold Response 2006
Text, bilder och illustrationer
Peter
Eriksson
Om Peter
Teknisk chef pansarskyttekompaniet, I 19, utbildningsåret 05/06. ”Blå-Gul” (= tillhör övningsledning, inte i befattning under övning) kompanitekniker under Cold Response 2006.
Den här bärgningen blev ingen ”vanlig” bärgning. Ingen bärgning är väl ”vanlig” kommer säkert någon att påpeka, men jag vill nog hävda att en del är i alla fall ”vanligare” än andra. Men jag glider i väg, det här skulle ju handla om den ”ovanliga”.
Det var ett långt tidsförlopp, med så många olika händelser och situationer som påverkade slutresultatet, att jag är tveksam om jag kommer kunna återge allt det som skede på ett förståeligt sätt. Men jag ska göra ett försök…
Läget
Året är 2006. Mars är månaden. Övningen är Cold Response i norra Norge.
”Krigsskedet” av övningen har dragit i gång sedan något dygn tillbaka och den svenska bataljonen (huvudsakligen från I 19/Pansarbataljonen i Boden) bedriver fördröjningsstrid mot en norsk brigad som är förstärkt med andra nationaliteter. Striderna sker längs väg E6, Gratangsbotn – Bjerkvik, norr om Narvik.
Terräng och uppgift
Stridsvagnskompaniet i täten håller emot motståndaren och under tiden rekognoserar pansarskyttekompaniet terrängen bakom och finner en stridsställning längs en platå/höjdsträckning högt ovanför väg E6, med god överblick över dalgången och dess genomfartsled. Terrängen är svårframkomlig pga. snön och nivåskillnaderna. Vädret är gråmulet med lågt molntäcke vilket gör att flyget inte kan verka.
Pansarskyttekompaniet tar över uppgiften som tätkompani och lyckas endast med eldledare i observationsställning och indirekt eld hålla fienden passiv. Varje fientlig framstöt bekämpas effektivt. Kompaniet ska få förstärkning av en tillförd eldledare och därför har en Stridsfordon 90 (Strf 90) avdelats för att lösa transporten från farbar väg. Dessa två kilometer är bara framryckningsbar med bandvagn, skoter eller Strf 90.
Pansarskyttekompaniets stridsställning. Illustration: Peter Eriksson
Mitt på ”platån”/höjdsträckningen, precis bakom kompaniets eldställningar, kan man utläsa att snön gör en svag fördjupning. Därför har alla vagnar kört på respektive sida om fördjupningen då det kan tyda på sankare mark.
Fastkörningen
Den Strf 90 som avdelats för att hämta eldledaren återvänder till kompaniet kring lunchtid och kör fram till kompaniets Eldledningspansarbandvagn 90 (Epbv 90). Den nya eldledaren hoppar ut och stridsfordonet ska återgå till sin pluton efter fullgjort uppdrag. Tyvärr väljer vagnen att framrycka i ospårad snö, precis intill fördjupningen, och fastkörningen är ett faktum.
Fastkörningen är ett faktum. Foto: Peter Eriksson
Vagnen står med hela sin vänstra sida i vatten som sträcker sig upp till övre kanten på chassiet. Den börjar snabbt ta in vatten och skyttegruppen och besättningen utrymmer vagnen.
Bärgningsarbetet
Minnet sviker lite varför kompaniets Bärgningsbandvagn 90 (Bgbv 90) inte var på plats direkt. Det sker dock ett par tappra försök att stridsbogsera upp vagnen med hjälp av andra Strf 90 men vagnen sitter där den sitter.
Stridsbogseringsförsök. Foto: Peter Eriksson
Iskanten bearbetas. Foto: Peter Eriksson
Samtidigt fortsätter kompaniet lösa sin uppgift enligt tidigare med gott resultat. Med god tillgång på skyttesoldater som inte löser konkreta uppgifter så bearbetas iskanten som vagnen envist inte vill klättra över.
Bärgningsinsatserna fortsätter hela eftermiddagen och långt in på kvällen. Kompaniet får order att dra ur under eftermiddagen men kvar på platsen blir två Strf 90 ur samma pluton samt Bärgningsbandvagn 90 (Bgbv 90) som med blå-gult stöd kommer fortsätta bärgningen. I kriget hade vagnen troligtvis fått överges i det här läget.
Sammanstöt
I en paus i arbetet så samlas vi tre blå-gula instruktörer på plats vid vår bandvagn för att prata ihop oss inför nästa steg. Plötsligt så hörs ett ljud från en eldmarkering nära bandvagnen. Krönet ut mot dalen är full av norska skyttesoldater!
En av de snart olycksaliga norrmännen har råkat skjuta ett vådaskott rakt upp i luften med sitt pansarskott och avslöjar därmed hela sitt förband som blir tagna på sängen då de kvarvarande svenska skyttesoldaterna grävt ner sig i förberedda eldställningar med alla tillgängliga kulsprutor eldberedda. Eldstriden som följer tar oss blå-gula helt på sängen då den är över lika snabbt som den började.
Det misslyckade norska överfallet. Illustration: Peter Eriksson
Den svenska eldgivningen med flera kulsprutor, och snart även från Strf 90, får de norska soldaterna att kasta sig utför bergssidan tillbaka till sina CV9030N som står på en höjdkurva nedanför bärgningen. Som blå-gul hinner jag bara se norrmän ”rinna” nerför berget till sitt fordon ca 100 meter bort.
Av en händelse träffar jag den norska plutonchefen en vecka senare när jag tar en kik i en norsk CV9030N. Han kunde konstatera att stridsdomaren inte hade varit imponerad över det norska försöket till eldöverfall och ”dömt ut halva plutonen”.
Åter till bärgningen
Vädret försämras kraftigt under kvällen och vi upplever både regn och vind som senare övergår i snöfall. Norge från sin sämsta sida. Allt arbete upphör under natten då stridsvärde, säkerhet och väder sammantaget tar beslutet åt oss.
Vädret försämras kraftigt under kvällen. Foto: Peter Eriksson
Morgonen däremot bjuder på bra väder (i jämförelse i alla fall) och nya bärgningsförsök. Oavsett om vagnen dras framåt eller bakåt så vill den inte kliva upp över den stadiga iskanten som bildats när vagnen gick igenom.
Försöken att gräva har inte heller gett resultat. Vagnen har under bärgningsförsöken vridit sig så mer och mer av den har hamnat under vatten. I värsta läget rann vatten in via vagnchefsluckan.
Strf 90 som mothåll bakom Bgbv 90. Foto: Peter Eriksson
Jag och en teknikerkollega gjorde vårt bästa för att ”rädda det som räddas kunde” ur tornet. Vi fick till exempel ut BT-elektroniken och delar av siktet. Arbetsställningen i vagnen för att hålla sig torrskodd under skruvandet var dock något hämtat ur en yoga-bok.
Vagnen har vridit sig så mer av den har hamnat under vatten. Foto: Peter Eriksson
Vädret hade dock inte slutat jäklas utan framåt lunchtid, 24 timmar efter fastkörningen, täcktes bergssidan av dimma, och allt blev genomgrått. Vi hade vid det här laget upplevt allt väder Norge kunde erbjuda denna årstid. Dimman sprack dock upp och humöret steg lite trots vagnens fortsatta ovilja att röra på sig.
Oavsett dragvinkel eller -riktning kom inte vagnen över iskanten. Foto: Peter Eriksson
Markankare slogs ner, och mothåll i form av Strf 90 nyttjades för att kunna dra med flera parter, men vagnen stod still, oavsett vilken vinkel eller riktning vi försökte dra i. Möjligheterna med Bgbv 90 kan dock inte överdrivas. Det är en fenomenal maskin. Växtligheten på platsen, som syns på bilderna, bestod av fjällbjörk i klen dimension. Att bygga något av timmer som kunde underlätta var därför en mycket svår affär.
Markankare. Foto: Peter Eriksson
Under eftermiddagen kläcktes slutligen planen som bokstavligen skulle lyfta vagnen ur hålet. En rejäl urgröpning höggs ur i isen bakom vagnen och där tryckte vi ner en ca 1,5 meter lång björkstock som vi lyckats uppbringa. Tjockleken var knappast mer än 20 cm men vajern lades i en klyka ovanpå och fyrparten spändes upp.
Med vajern över en stocks klyka lyfts vagnens bakände över iskanten. Foto: Peter Eriksson
När bärgaren började vinscha in så lyftes vagnens bakände eftersom vajern gick över stocken. Precis när stocken gav vika under tyngden så hade bandet lyckats nå så pass högt att det stannade ovanpå den rejäla iskanten i hålet. Därefter var det en relativt enkel affär att dra vagnen de sista metrarna till fast mark.
Äntligen uppe! Foto: Peter Eriksson
Var bärgningen därmed över? Nej. Den var långt ifrån klar. Det var nu den tog steget fullt ut, in i kategorin ”ovanlig”.
Nu blir bärgningen ”ovanlig”…
Lite mer än 28 timmar efter att vagnen kört fast så står den på fast mark igen, och vattnet är tömt. Dragbilen som ska ta vagnen till markverkstaden i Boden har vid det här laget stått redo ett par timmar ca 2,5 km bort nere vid väg E6. Humöret är ”på topp” nu då den svåra biten är löst. Bgbv 90 påbörjar arbetet för att koppla upp objektet för att bogsera den längs höjdsträckningen och ner till väg E6.
Det oplogade stråk som nyttjats av kompaniet för att ta sig upp, ”vita vägen” på kartbilderna, var dock av det tuffare slaget med rejäla stigningar och tvära svängar som krävde omtag. Ingen väg ner för en bärgare med ett objekt på släp.
Kompaniet hade dock på sin väg ner till E6 dagen före skapat en rakare nerfart, fortfarande brant, och med mycket oländigt terräng på båda sidor. Denna nedfart rekades med bandvagn och till fots och bedömdes som enda möjliga vägen.
Bandvagnen återvände efter reken och bogseringen påbörjades. Det var mödosamma meter fram till nedfarten i det före som rådde. Tiden drog iväg och mörkret började lägga sig.
Nedfarten
Bandvagnen körde först ner och vi som satt i den kunde konstatera att nedfarten, ca 50 meter lång, blivit svårt misshandlad av något. Det värsta var dock att längst ner hade det bildats två rejäla gropar som inte funnits på platsen bara någon timme innan. Det som troligen hade hänt var att ett norskt Strf 90 förband gjort en kringgång och passerat nedfarten och i processen skapat dessa gropar (bandspåren tydde på det i alla fall). Vi har dock inte mer än konstaterat att groparna är där förrän belysningen på vår Bgbv 90 klättrar ut över krönet och påbörjar sin nedfart.
Innan bogseringen inleddes hade vi noga gått igenom nedfarten muntligt med förare och vagnchef på bärgaren. Tvära inbromsningar skulle riskera att ekipaget vek sig i den förhållandevis branta nedfarten så föraren skulle försöka nyttja motorbroms. Alla var av uppfattningen att skulle bärgaren gå av stråket/nedfarten, med den omgivande terrängen, skulle den följande bärgningen ”ta veckor”.
I mörkret är det bara ljudet från bandet som når oss och skenet från strålkastarna. Vi kan snabbt konstatera att det börjar gå för fort. Föraren återger i efterhand att han ”…prövade bromsa men insåg att allt höll på att vika sig så han rätade ut bärgaren igen och försökte sitt bästa.”. Citatet kommer från ett oväntat möte med bärgarföraren under KFÖ Northern Wind 2019.
När bärgaren når botten av nedfarten, och groparna, händer allt mycket snabbt. Bärgarens strålkastare kastas snabbt upp i luften när den lämnar första gropen. Strålkastarna slår snabbt ner när vagnen går ner i nästa grop för att nästan omgående kastas upp igen. Följt av ett ofantligt brak och allt stannar upp. Personal vid dragbilen en kilometer bort hade hört ljudet.
Fronten på bärgningsobjektet, ”prydligt” parkerat på bärgarens bakpansar. Foto: Peter Eriksson
Strf 90 parkerad ovanpå Bgbv 90. Foto: Peter Eriksson
Vi som hjälplösa stått vid bandvagnen rusar fram i mörkret och bländas på vägen fram av bärgarens strålkastare. Vagnchefen står fortfarande något uppluckad i skyttens lucka och vi skriker åt honom och frågar om alla är välbehållna. Det är då vi ser vidden av vad som inträffat. Det vi ser är fronten på bärgningsobjektet, prydligt parkerat på bärgarens bakpansar, endast en halvmeter från vapenhuven.
Strf 90 klart nära vapenhuven på Bgbv 90. Foto: Peter Eriksson
Vagnchefen räknar snabbt in all personal i vagnen. Alla är välbehållna och hoppar ut för att beskåda vad som just inträffat.
Vad hände egentligen?
Vagnen har med hjälp av dragstängerna, ”hoppat stav”, upp på bärgaren när den passerade groparna. Tröghet, rörelseenergi och vinklar samspelade. Dragstängerna är naturligtvis knäckta. Likaså NAV90 antennen på bärgaren. Skyddet över brandsläckaren och brandsläckaren blev också deformerade men utöver det hade bärgaren klarat sig med små blessyrer. Kranen hade klarat sig med minsta möjlig marginal. Det bärgade objektet erhöll inga ytterligare skador mig veterligen.
Sista etappen
Att stå bara ett par hundra meter från körbar väg, mindre än en kilometer från dragbilen, med ett okörbart bärgningsobjekt parkerat ovanpå bärgaren, sent på kvällen, i mörkret, efter 31 timmars jobb och slit… var något av ett anti-klimax.
Norska bärgningsinstruktörer hade redan en norsk stridsvagnsbärgare på Leopard 1 chassi i närheten. Med dess kran var tanken att vi skulle lyfta objektet och köra ut vår bärgare från sin nuvarande situation. Därefter, med nya dragstänger, dra ner objektet till den väntande dragbilen.
Då gick larmet. En norsk stridsvagn hade gått igenom isen. Alla bärgningsresurser skulle ta sig till olycksplatsen ca 20 km bort.
Allt arbete avbröts och det enda vi kunde göra var att vänta och återuppbygga stridsvärdet.
Den norska stridsvagnsbärgaren återkom några timmar senare, kl. 1 på natten, då vår svenska Bgbv 120 redan påbörjat bärgningen av den norska vagnen. Norrmännen lyfte upp objektet så att vår Bgbv 90 kunde köra ut och efter ytterligare några timmars jobb så stod bärgningsobjektet kl. 8 på en svensk dragbil. Från fastkörning till lastad på dragbil: 44 timmar.
Från fastkörning till lastning. Illustration: Peter Eriksson
Norsk Leopard 1-bärgare lyfter bärgningsobjektet så Bgbv 90 kan köra ut. Foto: Peter Eriksson
Efter 44 timmar från fastkörningen står äntligen Strf 90 på svensk dragbil. Foto: Peter Eriksson
Efterarbetet
Vagnen gick direkt till markverkstaden i Boden. Där plockades den isär och torkades upp för att slutligen monteras ihop med en del nya komponenter men även en hel del gammalt. Utbildningsåret 06/07 som följde så hade vi den vagnen på kompani igen. Den hade inledningsvis en del elektriska fel som vi efter hand reparerade bort men genomförde hela utbildningsåret utan några större problem.
Text, bilder och illustrationer
Peter
Eriksson
Om Peter
Teknisk chef pansarskyttekompaniet, I 19, utbildningsåret 05/06. ”Blå-Gul” (= tillhör övningsledning, inte i befattning under övning) kompanitekniker under Cold Response 2006.
Mer spännande läsning
Bärgningen i Hojgard
Bärgning av Strv 104 i Hojgard myr på Gotland
Fordonsprofiler - Bärgningsbandvagn
Det är ofrånkomligt att pansarfordon av olika slag kör fast i terräng, som inte bär fordonen, så ordentligt att det behövs hjälp att komma loss.
Håll dig informerad
Missa inte när vi publicerar nytt material på hemsidan eller har andra nyheter att berätta - prenumerera på vårt Nyhetsbrev!